Nu börjar det verkligen dra ihop sig. Om två och en halv timme åker jag till Arlanda för att träffa alla andra utbytesstudenter. Vi kommer att åka tillsammans imorgon bitti till Chicago, för att sedan dela på oss och åka åt olika håll. Det ska bli riktigt roligt, och det är skönt att slippa flyga själv. Om man måste flyga i 10 timmar är det alltid trevligt med sällskap för att man inte ska bli uttråkad. Det börjar kännas lite nu att jag faktiskt ska åka. Jag är till exempel vrålhungrig, men har ingen egentlig matlust. Jag verkligen bara sitter och väntar på att klockan ska bli 5 så att vi ska sätta oss i bilen. Tiden går långsammare nu än på julafton när man var liten, men ändå är inte känslan densamma. Nu längtar jag inte på samma sätt. Jag har verkligen ingen aning om vad jag har gett mig in på, och jag har inga som helst förväntningar på hur mitt år kommer att se ut. Jag har verkligen ingen aning, och inga gissningar.

De senaste dagarna har det blivit många och tråkiga farväl. Igår kväll var jag på Kanaan för att ta farväl av några av mina absolut närmaste vänner, som jag har kommit väldigt nära under det här året, och ändå har jag inte kännt någon av dom längre än ja, ett år. Det hinner hända mycket på ett år, och jag vet inte hur varken dom eller jag kommer vara när jag kommer hem. Det är någon som gör mig nyfiken, och lite spännd. Man formas ju av sitt umgänge, och mina vänner i Kanada kanske kommer att vara helt annorlunda från mina vänner här hemma, så jag kanske kommer att vara en helt annan person. Men det är något tiden får utvisa, och det är något vi märker när jag kommer hem. Just nu värker hjärtat för alla de nära och kära som jag åker ifrån. Alla de vänner som jag inte kommer kunna krama om eller se på ett helt år. Det känns tungt, men med största sanolikhet kommer jag att ha det grymt roligt borta i Kanada, och allt som känns dystert nu kommer förhoppningsvis att vara ett minne blott då.

Peace

Björn